Det var en hel evighet sen jag bloggade, det har hänt massor under tiden!

Har inte heller orkat då dagarna är fullsmäckade med städ, barnen, stall, middag osv osv ..

Är ärligttalat helt död om kvällarna, jag är nu snart lika långt gången i denna graviditeten som jag var när jag födde Isak alltså vecka 29!

Det är helt otroligt vad tiden går och vi längtar så mycket efter det lilla livet, ska bli skönt att kunna bli sig själv igen sen. Två graviditeter så tätt inpå varandra har verkligen inte varit någon höjdare, men det är inte långt kvar nu och tiden har gått fort så jag antar att man inte ska klaga! och det bästa av allt är ju att jag är hemma med familjen och inte ligger inlagd på sjukhus vid denna tiden! Duktig bäbis <3

JAA, jag vet hur många som är så nyfikna på hur allt blivit med Nova & Isak! Mina juveler <3

Och jag har länge funderat på om jag verkligen ska skriva något om det eller inte, men JO, vad fan har jag att dölja? Inte ett skit, jag har inte gjort något fel, det enda jag fått är bara massa SKIT SKIT SKIT och lögner från den andra partens sida! Så jäkla mycket skit att min till o med sänker sig i det vilket är de sämsta man kan göra! Jag vet ju hur bra Nova har det hos oss, hon har världens bästa styvpappa som hon älskar precis lika mkt som han älskar henne. Bandet mellan dem är obeskrivligt. Varje dag är de som bästa polare trots att hon många gånger tycker att han är alldeles för sträng men hon gillar ändå att ha regler att följa, hon funkar som bäst då! & tack vare att hela vårt liv förvandlats till ett kanon familjeliv  där vi fått struktur, vardag, rutiner, regler osv osv fungerar allt så himla felfritt! Alla utbrott Nova haft innan är borta, jag har en glad, lycklig tjej som utvecklas för varje dag och som gör oss till de stoltaste föräldrarna i världen!

Dock saknas en del i hennes liv fortfarande, hennes pappa "bio-pappa"..

Hon har börjat undra när han ska höra av sig egentligen, varför han inte vill träffa henne, varför hon inte får åka dit och leka, varför han aldrig ringer osv.. jag kan säga att DET GÖR ONT!

Det är något som får mig att må dåligt VARENDA dag!

Jag är så ledsen för hennes skull, att hon ska ens behöva fundera på "vad hon" gjort för fel när hon bara är ett litet barn som aldrig gjort ngt fel i hennes lilla liv.

Att hon ens ska behöva fråga mig, om varför.. och mitt svar som alltid är "pappa kommer höra av sig, han är iväg på ett långt job" och änsålänge köper hon det! "okej mamma, han ringer mig när han har tid"

Det värsta är att jag inte kan göra ett enda skit, jag kan inte så mkt som ens påverka liiiite ..

Han har gjort detta valet och satt "sin nya familj" främst, det som har varit får tydligen vara! Trots att han alltid funnits där för sin dotter och varit en fin pappa fram tills andra ting kom i vägen, en ny familj! Då puttades Nova åt sidan, och det börjades skylla på diverse anledningar hos både soc och familjerätten, givetvis ALLT var att det var fel på mig. Jag gjortde /gör fortfarande INGENTING rätt, jag är bara en STOR IDIOT, lögnare u name it!

En annan sak som folk sprungit rundor och snackat en jäkla massa dynga om som folk gör, de är bara att räkna med, är ju vem som är bio-pappa till Isak!

& jag vill bara UNDERSTRYKA att biologisk pappa INTE är detsamma som RIKTIG PAPPA, Isak har en riktig pappa, en fadersfigur och det är Robin! <3

Men, jag har fått DNA-svar på både Isak & Nova, som fadern själv ville göra för helt plötsligt trodde han inte att han var pappa till Nova! Stor suck..

Så mycket skit jag fått av denna människa, så mkt jäkla grejer han sagt för att trycka ner mig under ett helt år, han har försökt göra mitt liv till ett helsike ena dagen och andra dagen saknar han mig osv!

inget jag kommer gå in på här MEN en sak är BEVISAD och det är faktiskt ATT, mina barn är helsyskon!

Vilket jag vetat exakt helatiden, men fått så mkt skit från folk runtomkring och från människan i fråga så många gånger, men NU, NU kan alla allvarligttalat bara hålla käften! Vilket är en jäkligt skön lättnad för mig! För oss alla!

& jag vill tacka min fantastiska man för allt stöd, för att du finns i mitt och våra barns liv, för att du är en sån fantastisk pappa, make, ALLT! Utan dig hade allt varit en enda katastrof just nu! Vi älskar dig verkligen så otroligt mycket. Du är det absolut bästa som hänt oss! Min älskade Robin <3

Pisstråkigt väder denna Söndag och jag slängde in Nova, bästis & mig själv i bilen med halv regnoutfit för att bege oss till stallet!

Hästarna stod i en blås och halv regnfri hörna och ville knappt gå därifrån men Touch är inte sämre "eller smartare" ;) än att han följde villigt med in.

Funderade på när jag satt på denna underbara 4-åring på över 173-(4), toppad till tusen av busvädret, spänd som en pilbåge, svävande i luften, som jag vet av erfarenhet att han kan explodera till tusen och då säger det PANG! Vilket har resulterat i en sprucken svanskota osv.. ifall jag nu blivit feg när jag väntar barn igen eller vara förståndig?

Jag vet om att han kan bralla till det ordentligt när han är på det humöret och jag fick mig en rejäl sträckning i ryggen idag av ett dunder bocksprång, och där sa jag faktiskt stopp.......

Frågade ifall Cathrin kunde hoppa upp och spänna av honom lite grann innan jag kunde hoppa upp igen, vilket hon snällt gjorde! MEN JAG??????????

Jag har ALDRIG ALDRIG ALDRIG bett någon annan hoppa upp på de busigaste hästar, det har ju alltid varit jag som hoppar upp på allt som har fler ben i luften än i marken.

Men jag får villigt erkänna att jag faktiskt tyckte det var bra av mig!

Efter han spänt av hoppade jag upp igen och det kändes super. Var aldrig rädd, men något klappade mig i ryggen och sa "denna gången, tänk dig för"

och någonstans tror jag att det är bra om man lyssnar på sin magkänsla!

Men det kommer bli bra, är jag säker på! Han har lugnat sig betydligt mot hur han betett sig tidigare! Han är till o med näst in till, (snäll) nu hehe ;)

& från första dagen jag såg denna häst, då 3 år och oinriden, har han fastnat i mitt hjärta <3 brukar aldrig bli super fäst vid hästar eftersom jag är uppväxt med att stallet var fullt..

Självklart ska ju vintern alltid föra med sig diverse sjukor som man aldrig blir av med!

Och jag kan inte med ord ens beskriva hur j*vla mycket jag avskyr kräk, lösbajs, snor osv ..

Det försinkar inte bara människorna utan allt runtkring också, allt får läggas på is, för lite sömn, ingenting blir gjort, man blir isolerad hemma, man träter på varandra, maten blir gammal om man ens gör någon mat, ah listan kan göras lång!

Det spelar ingen roll hur mycket man försöker skydda sig med handsprit, inte umgås med de som är sjuka osv, den jäkla kräksjukan kan man bara inte skydda sig emot och har man väl fått den i hushållet tar det evigheter innan den försvinner!

Inte nog med att man inte får klart allt man måste göra i hushållet så kommer man aldrig till skott med att göra de man vill, som ex. rida..

de blir inget vettigt av det och man ska, ska, ska men så spyr en unge eller en själv eller sambon så är de kört igen.

Aja, tacka vet jag att sommaren snart är här igen ;)

Nu börjar jag även längta tillbaka till jobbet, komma ifrån vardagen litegrann och jag kommer nog att jobba lite då och då vilket känns skönt.

Det är roligt att man tycker om sitt jobb (:

Våra fina barn! 

Äntligen så börjar vi bli friska i familjen,  vet dock inte om jag ens vågade skriva den raden egentligen! 

Isak har ju olyckligtvis drabbats av dubbelsidig lunginflammation x2, han är inne på sista dagarna av senaste penicillin kuren nu! Jag hoppas verkligen det ska ge med sig nu så han kan få vara frisk! 

En gång i månaden fram till April kommer han få Synagis som är en form av vaccin för RS-virus då han är i riskzonen!

Den får vi inne på Neonatalen.. 

Jag avskyr när barnen får sprutor! Dock ger inte det "vaccinet" några biverkningar vilket är skönt eftersom han får den så pass ofta som var 4:e vecka. 

Snart ska han in och röntga skelettet igen, det för att han föddes innan vecka 30. Så kan det vara skörare än normalt och då måste han få olika vitaminer som stärker det! 

Han har också kvar att ultraljuda hjärtat igen då det upptäcktes ett blåsljud och på ultraljudet sist visade det sig att det fanns en förträngning i kroppspulsådran, har han inte växt ifrån det måste han opereras! 

Jag får så ont i magen av allt sånt, trots man är hyfsat "van".. 

Tror dock aldrig man vänjer sig vid att se barnen i sjukvårdshänder hur mycket dem än är där, det är lika obehagligt varje gång! 

Kommer ihåg första blodtransfusionen han fick, så ledsen jag var! Men är så oerhört tacksam över hur bra sjukvård vi har! För ett antal år sedan klarade sig inte barn som är prematur födda ens hälften så bra som dem gör idag! 

Första mötet mellan storasyster och lillebror! Här väger Isak, 1320 gram .. <3 

& Nova "åhh han är så fin min älskade lillebror" 

Det var ett tårfyllt möte för mig.. hon var så förstående vid att man skulle vara tyst och att han hade slangar, blog och sprutor överallt, samt CPAP! 

Hon hade också hunnit besöka Neo innan han föddes så hon hann se lite hur det kunde se ut! 

Dock tyckte hon, lika mycket som jag, att det var jobbigt att man inte fick hålla honom! 

Äntligen dagen efter fick jag hålla honom & det var läskigt. 

Han var som en liten kyckling, mager och knorrade! Han tålde varken ljud eller ljus då de sinnena inte var utvecklade ännu! Och det var en pers att bara få ut och in honom ur kuvösen, när man väl hade fått ut honom var det MINST 4 timmar han skulle ligga på bröstet eftersom det var en jättestor förflyttning för de små liven.. 

Jag försökte ligga mellan 7-10 timmar om dagen! 

Och av någon anledning var det inte ett dugg jobbigt, han skulle ju äta varannan timme genom sond, började med 3 ynka milliliter .. 

Och jag pumpade var 3:e timme dygnet runt så han fick endast min mjölk från andra dagen han var född tills han var några månader gammal. Det var sjukt jobbigt och frustrerande MEN, så värt det! 

Ibland när man läser olika fb-statusar, lyssnar på människor, läser andra bloggar osv så ser man att i princip allt ska se och låta så hiiiimla bra utåt, det finns normer för hur man som människa, barn och familj ska leva.

Det gör mig minst sagt illamående!!

Folk ska hävda sig för varandra helatiden med olika saker för att få samtliga avundsjuka, men who the hell cares?!

Inte jag iallafall..

Om bara en sån sak som julen!!!!!!

Folk är som gaaalna, de ska handlas julklappar 6 månader innan, gärna för flera tusentals kronor, man ska ha finast lampor, man ska hinna julbaka med ungarna 7 sorters olika julbakelser, fixa egna julkalendrar (barn får ju inte äta godis).. ahh you name it ...

Och här sitter jag och är jävligt nöjd med mig själv att jag fått upp åtminstonde tre ljusstakar och en julstjärna samt en julkula som pryder vårt köksfönster!

Julbak?! Jadå, i mina drömmar har jag hunnit med det också.. har faktiskt fixat alla ingredienserna men inte kommit till skott med något bak, fick ta hand om kräksjukan som var på besök istället!

Men vem tackar mig för att man tog hand om sitt sjuka barn istället för att mitt hus har förfallit? INGEN..

Det enda man ser är att huset är stökigt och julsaker och planer för dop ligger på is.

Bryr jag mig mer för det, ledsen, men icke!

Det är så många som frågat mig massa olika frågor kring allt som handlar om Isak!

Så jag tycker det är bättre istället för att svara alla helatiden att skriva ihop hur det egentligen gick till från första till sista stund..

Jag har hört SÅ MYCKET bullshit som mina vänner berättat att de hört från alla möjliga håll där människor tror sig, somvanligt, veta precis allt!

Egentligen vet nästan ingen, förutom min familj, ALLT!

Såå, jag åkte in och ut på sjukhus från December och framåt.. Jag hade magsmärtor, förutom 1gg när jag åkte med trauma ambulansen då jag flög av Touch och spräckte svanskotan..

Ingen läkare kunde komma fram till anledningen av att jag mådde så dåligt, trots både operationer och röntgen, gastroskopi och diverse provtagningar, de enda dem kom fram till var Magsår.. så jag fick medicin och behandling emot det, gång på gång..

Tills jag en dag åkte till Halmstads sjukhus istället för Helsingborg, också med magsmärtor, där dem tog urinprov, och kände igenom magen ordentligt.

Jag fick åka hem, återigen med omeprazol.

Några dagar senare fick jag hem ett brev på posten från Halmstads sjukhus där jag visste att dem bara hade skrivit vad vi hade gått igenom och vilken medicin jag fick utskriven så jag brydde mig inte om att öppna kuvertet utan la det i min hylla.. några veckor senare hittade jag kuvertet igen och av någon konstig anledning fick jag för mig att jag skulle öppna det, började läsa......tills jag läst sista raden för 20:e gången "förresten, såg på urinstickan att du var gravid efter du hade åkt, tänkte att det kunde vara bra om du visste om det..."

NEEEEEEEEEEEEEEEEEEEJ!!!!!!!!!!!!!!! va fan, är ni dumma eller?

Ringde som en dåre och bara skrek i telefonen till min bästa kompis och mamma..

Hann inte tänka så mycket mer än att, ja det är ju bara för mig att ringa GYN och boka tid för abort, jag kan ju inte vara mer än i max 5 veckan i så fall, jag har ju haft mens precis somvanligt osv..

fick tid två dagar senare för vaginalt ultraljud och sedan då abort..

Lägger mig på britsen, pinsamt som fan är det ju att ligga där och sära på benen men jag låg bara och tänkte att "åhhh låt de gå fort... så jag kan få komma hem"

Och jag sa flera gånger att, jag vill inte veta någonting om den lilla ärtan där inne, varken millimeter eller vecka.. men då sa läkaren "Ehm duu, syster, du får gå och hämta ett vanligt ultraljud för barnet är för stort för att ses med vaginalt ultraljud..."

EHHH!!!!!!!!! mitt hjärta började dunka, jag började svettas, få panik och skriker rätt ut "Och vad fan är ditt problem" typiskt mej...

"mitt problem sa doktorn är att barnet är för stort så vi måste kolla med ett vanligt ultraljud.."

Okej tänkte jag, kanske är i 11-12 veckan då, fan då måste jag skrapas....

Väl med det vanliga ultraljudet på magen, säger doktorn, men gud TITTA Louise.. TITTA på din bäbis...

Vänder huvudet på skärmen och ser en sprattlande, stor bäbis med både huvud, ben, armar och allt som ligger och sparkar och är precis sådär normal som man är på ett ultraljud... WTF.................. fullkomligt chockad, fick inte fram ett ljud mer än "ehh okej, e de där mitt barn???"   ... typ käften retard, de fattar du väl....

Och doktorn öppnar käften igen "jaa du är ju inte i 16 veckan.... och den är förstor för att vara i 18 veckan.... du är i 20 veckan och har gått mer än halva tiden, så någon abort.... de blir mer komplicerat än så..."

Jag visste inte alls vad jag skulle svara, tycka eller tänka.. vilken chock, fick uträknat att mitt barn skulle komma till världen den 28 Augusti, alltså 4 månader senare, trodde jag ja...

På 4 månader skulle jag försöka vänja mig och ens förstå att jag skulle bli mamma igen, ensamstående dessutom.

Och hur fan skulle det gå till? Jag som var mitt uppe i allt kaos redan med mitt X och min dotter och jaa, precis allt.

Hur skulle jag kunna hinna med att vänja mig vid det?

Skulle jag vara helt ensam, helt ensam dygnet runt med en skrikande bäbis?

Jag som ville leva livet nu efter separationen, bara njuta av Nova, stallet, jobbet och mina vänner. Kärlek ville jag inte heller ha!

Och jag visste precis hur komplicerat det skulle bli att berätta detta för pappan, som påbörjat ny relation efter vår och jag visste att skulle jag "dra in honom" i detta, vilket jag blir tvungen till, så kommer hela relationen för min prinsessa att fördärvas, vilket den givetvis gjorde!

Nog om det..

2 veckor efter jag fått reda på detta så var jag med min kompis på IKEA och kände att jag började få "förvärkar" och dem ville inte sluta, fick ringa GYN och komma på kontroll, då visade sig att jag hade en infektion. Som jag då fick behandling för.

Det var ok ett par veckor när det sedan började i vecka 25 igen, kraftiga förvärkar så jag inte kunde sova på flera dagar och blödning.. fick åka på kontroller hos förlossningen och blev inlagd, massa prover, ultraljud och utredningar men dem kom inte fram till vart blödningen kom ifrån.. Fick vara sängliggande och bara precis flytta mig till toaletten. Fick tabletter och sedan avtog blödningen. Fick även kortison sprutor för att påskynda bäbisens utveckling av sina lungor i förebyggande syfte ifall han skulle komma tidigare.

Var hemma någon vecka innan blödningen återkom och det var bara att åka in igen, samma sak upprepades, sedan fick jag åka hem..

Sedan var det dags för glukosbelastningen hos BM i vecka 28, hade inte sovit på hela natten då jag hade haft så grymt ont, förvärkar (trodde jag) från helvetet.. sa ingenting till barnmorskan utan satt där och bet mig i läppen, tillslut stod jag inte ut mer, där satt 2 andra kvinnor där inne också så jag gick och knackade på hos Anna (min BM) och sa att jag hade värkar, fick lägga mig på britsen och hon gjorde en kontroll och sa att min livmodertapp var påverkad, hon ringde ambulansen och inom 20 minuter var jag inne på förlossningen.

Mina värkar stoppades med Bricanyl sprutor och jag mådde så sjukt dåligt av dem, fick dem flera ggr om dagen men värkarna slutade aldrig riktigt helt och hållet.

Jag var så arg och frustrerad över situationen, dessutom höll migg X på att driva mig till vansinne med att inte ta hand om Nova, "det är inte mitt problem på din vecka", "jag är bara pappa på mina veckor" osv osv, listan kan göras lång.. Vet inte hur många gånger om dagen jag låg där inne och grät och kände mig ensammast i världen, tacka gudarna för bästis & mamma

Kontroller med ultraljud osv fortsatte, dem kunde inte hitta varför jag hade värkar.

Och dem trodde att det snart skulle ge med sig, min livmodertapp var inte längre påverkad utan stängd och lång så en förlossning kunde OMÖJLIGT vara på gång sa dem.

Men jag fick ändå hälsa på, på Neonatal avdelningen..

Det bästa var ju att jag hade passerat vecka 28 och slapp åka till Lund ifall det skulle sätta igång.. men det hade ju läkarna varit stensäkra på, att jag skulle gå hela vägen även denna gången!

Sen på Lördagen var mamma och Nova inne och hälsade på, jag bet mig i läppen och ville inte berätta för mamma att jag hade värkar igen, kraftiga dessutom, för att inte göra henne orolig.

Dock hade hon förstått det..

Den dagen kom där äntligen in en läkare och satte ner foten och menade på att jag inte skulle behöva bli stoppad med Bricanyl sprutor längre, det är inte bra för kroppen och det finns ju antagligen en anledning till att min kropp gör som den gör, alltså prematura värkar..

Fick istället för att ligga sängliggande, upp och röra på mig lite lätt och leva på "somvanligt" inne på sjukhuset "så får vi se vad som händer", mamma sa direkt till mig att, så sa han för att dem ska provocera fram en förlossning, du kommer garanterat ha fött innan Måndag, joo ellerhur sa jag!!!

Men mamma sa att hon skulle ha mobilen igång hela dagen och natten och vara nära den ifall jag ringde..

Efter bara någon timme hade jag super kraftiga värkar, jag stod inte ut, ringde på klockan och bad om 1 sista bricanyl spruta vilket jag fick, den hjälpte inte ett smack..

Sköterskorna kom in och servade mig med vatten och blev oroliga över hur ont jag hade.. "så ont kan du ju inte ha"

" VA fan tror du, jag ligger här och ljuger eller?! jag kan för helvete knappt andas och det känns som om min f*tta håller på att gå av" .. hmm vi får nog ringa doktorn..

Doktorn kom och undersökte mig i sängen med ultraljud för att kolla livmodertappen och dessutom började jag blöda igen, jamen visst det var påväg att öppna sig..

Sååå, jag flyttades in till förlossningen där jag böna och bad om att få lustgas eller någon form utav smärtlindring eftersom jag knappt kunde andas "men kära du, du kan ju inte få lustgas, det här är ju ingen pågående förlossning"

"Nehe och vad fan är det här dåå?? jag har så grymt ont och jag är fan smärttålig"

Aja sa sköterskan och gav mig lite lätt lustgas..

Bad dem öka på den och dem fattade NOLL. Trodde att jag fejkade allt eller nåt!!

Klockan började närma sig kväll och jag släppte inte lustgasen för 5 sekunder, bad dem göra NÅGOT för att jag skulle slippa den fruktansvärda smärtan, det barnmorskan gjorde var att ge mig en Morfin spruta och sedan sömntabletter, men hon kom på att innan jag skulle få sömntabletterna var det ju bäst att iallafall göra en undersökning, det visade sig att jag minsann var öppen 3-4 centimeter och förlossnings arbetet var uppenbarligen i full gång..

Kunde inte tänka på annat än att bara andas och kvida i princip.. såg folk springa ut och in i rummet som yra höns, det ringde, flertalet läkare kom, Neonatal personal kom och pratade, kuvösen stod parkerad utanför och allt var bara helt KAOS!!

Fick ringt mamma som kom 40 minuter senare och då var jag helt plötsligt öppen 7 centimeter, 30 minuter senare kom ISAK i full fart, fostersäcken med vatten först och Isak efter..

Hade panik efteråt och kom in i någon chock, vågade inte titta på honom, sa till mamma flera gånger att han var död..

Han skrek inte och jag fick inte röra honom!

Tydligen andades han inte heller och Narkos blev nerkallad, 6 gröna gubbar och LILLE ISAK på 1500gram och 42 cm, född i vecka 29+2

Blod, nålar och diverse var det enda jag såg. Han rörde sig inte heller..

Tillslut kläckte äckel barnmorskan ur sig att "just det ja, jag gav visst mamma morfin innan han föddes"

Du gjorde vadå, ungefär........

Dem hämtade motgift och injicerade Isak med och VIPS så vaknade han till liv efter 1 minut och började andas själv.. min älskade lilla kille.

Då vågade jag äntligen slå en liten blick mot honom och han lades direkt i kuvösen och kördes iväg....

fortsättning följer.....

Jodå, bara jag & kidsen hemma! 

Robin är i Stockholm.. och kommer hem på Lördag,  som vi längtar! Dock har 

vi haft det mysigt och det är bra att sakna varandra :) 

Men man är numera van vid att vara två och hjälpas åt! 

Har man klarat hela neo tiden själv ska väl detta vara en baggis! 

:D 

Isak börjar bli så med nu, vill bara sitta upp,  busa, stoppa allt i munnen, jollra, skratta, hoppa mm. 

För mig är varje framsteg ett glädjerus trots att alla bäbisar gör likadant!  Från ett litet outvecklat foster som egentligen skulle gro i 3 månader till i magen till en rejäl bäbis med egen vilja! 

Jag väntade sååå länge på att få se ett leende,  första gången var när vi låg inlagda då Isak hade lunginflammation,  och jag skrek rätt ut av glädje till Robin att "SÅÅÅÅG DU??? HAN LOG ÅT MIG...." 

för mig var det helt fantastiskt!! 

Allt är så annorlunda med ett prematur fött barn, alla känslor, händelser,  oro och ångest ...