Tror att de flesta som har barn också har ett jäkla väsen från ca 7-19 varenda eviga dag! 

Speciellt om man har barn som är väldigt rastlösa vilket jag har, framförallt både Nova och Isak.. 

De visar både mycket känslor, leka lugnt är inget alternativ, kanske om man har tur att Nova kan tänka sig att pyssla en stund på eftermiddagen eller en stund efter att hon fått springa av sig. 

Lek inomhus innebär halvt klättra på väggarna, springa rundor, hoppa på saker, bygga banor, hoppa hinder, ahh listan är oändlig. 

Därför fick min kära make ett ryck att sätta ner i princip ALLA deras leksaker på nedanvåningen i vardagsrummet så hela där nere är nu deras lekrum, med en madrass att hoppa på, projektor, leksaker och så vidare.. Dessutom har dem vår gamla soffa i sitt rum som dem kan hoppa i, och bygga banor med för att utföra sina olika konster! 

Ständigt måste man gorma om att "INGET LEK OCH SPRING på ovanvåningen" och man känner sig ibland som en häx-mamma där barnen inte får göra ett smack! Men, det blir ju rörigt överallt helatiden och jag som redan har svårt med struktur och ordning får nästan panik över att på två röda sekunder är där grejer precis ÖVERALLT.. 

Det räcker med min egen o-ordning med brödet i kylskåpet, smöret i brödskåpet, bilnyckeln i ett annat skåp och mina kläder oftast i en enda röra i garderoben eftersom jag när jag ska iväg kan riva ut halva utan att hitta ett enda plagg som jag vill ha, vilket även min kära dotter ärvt! 

Visst ja, jag skulle ju vika in dem där kläderna igen, kommer man på 3 dagar senare! 

Eller när underkläderna börjar sina att fan också, min tvätt i maskinen för 2 dagar sen, skulle jag hänga upp. Och så får man tvätta om och allt som oftast har det trillat bort i huvudet någonstans igen, en enda ond cirkel blir det! 

Och jag försöker, försöker, försöker få någon som helst struktur på allting, vilket kan hålla i en vecka ibland om allt annat verkligen går på räls i livet, vilket det sällan gör, sen är det bara att börja om på ny kula igen! 

Det gör mig också så förbannat frustrerad eftersom jag verkligen trivs och vill ha ordning, gärna pedantisk ordning men jag har inte kapaciteten att genomföra det någon längre period! Det kommer alltid andra saker ivägen som gör att min fokus ligger någon helt annan stans. 

Ibland kan jag få panik för att jag blir rädd att Robin ska tröttna på mig när jag är helt out of mind, som tur är, hjälper han mig att komma tillbaks till verkligheten och strukturera upp de mesta så att jag har något visst mönster att följa i vardagen! 

En dag för mig kan vara som en timme för andra det bara susar förbi. tjoff!!!!!! 

Därför är jag inte den gladaste mamman i stan när det kommer till mammaledighet det bringar bara mer jobb för mig, mitt liv blir mer kaotiskt och kaos artat, jag längtar så grymt mycket tills jag kan börja jobba igen och vardagen för mig blir mer strukturerad! När jag "vet" hur mina dagar kommer se ut, det blir lite som att följa ett schema med att vakna på morgonen, barnen till dagis/skola, gå till jobbet, hämta barn, komma hem o laga mat, rida, duscha och lägga barn! 

Då blir jag nästan som en helt annan person i min hjärna, den måste få utlopp för sin energi, typ!

En sak jag också har väldigt jobbigt för är förändringar av olika slag ifall Robin sagt till mig att han kommer hem klockan 17 och han mot förmodan skulle komma hem 18 eller ens 17.30 blir det genast kaos i mitt huvud igen, det är precis som om hela min värld rasar och mina "planer" som egentligen kanske inte ens finns mer än en tid på klockan, är som bortblåsta! Jag kan inte få lugn och få för mig något förrän han är hemma och "allt är i sin ordning" ..

Sen är den kvällen ganska upp och ner tills man ska sova!

Det har dock blivit bättre, i början var det katastrof, inte för att han inte får komma hem senare utan för att det är något jag "ställt in mig på" som inte blir som jag hade tänkt mig vilket skapar oro direkt hos mig. Jag blir stressad, rastlös, illa till mods och tycker bara allt är jobbigt. 

Många gånger blir jag så jävla arg och irriterad över att jag bara inte kan vara helt jävla normal som alla andra "verkar" vara. Varför ska jag inte kunna utföra enkla saker som en vardag?! Utan massa krusiduller?! 

Vara den där duktiga, strukturerade mamman med tvätten alltid vikt, huset städat tipp topp och allt i sin ordning? 

Näpp, den förmågan föddes tyvärr inte jag med och även det kan reta sönder mig, till många sömnlösa nätter! 

Och man får höra från nära och kära att man har dålig ordning, inte fixat det man ska, inte gjort allt som andra helt enkelt förväntar sig av en och som andra vill ha det, på sitt vis! 

Istället får man stämpeln att man är värdelös i princip, en lat jävel som inte gör ett skit. 

Jag avskyr när folk kommer hem till mig/oss oinbjudna, jag måste få förbereda mig på att någon ska komma innan det helt plötsligt knackar på dörren, det är bland det värsta jag vet! Inte för att dem kommer egentligen men för att jag inte hunnit förbereda mig på det. Det blir bara jobbigt och jag i princip bara önskar att dem lämnar fortare än dem knackade på dörren! 

Ringer man däremot innan så hinner jag bli state of mind. Tänk på det folk!