Det är så många som frågat mig massa olika frågor kring allt som handlar om Isak!

Så jag tycker det är bättre istället för att svara alla helatiden att skriva ihop hur det egentligen gick till från första till sista stund..

Jag har hört SÅ MYCKET bullshit som mina vänner berättat att de hört från alla möjliga håll där människor tror sig, somvanligt, veta precis allt!

Egentligen vet nästan ingen, förutom min familj, ALLT!

Såå, jag åkte in och ut på sjukhus från December och framåt.. Jag hade magsmärtor, förutom 1gg när jag åkte med trauma ambulansen då jag flög av Touch och spräckte svanskotan..

Ingen läkare kunde komma fram till anledningen av att jag mådde så dåligt, trots både operationer och röntgen, gastroskopi och diverse provtagningar, de enda dem kom fram till var Magsår.. så jag fick medicin och behandling emot det, gång på gång..

Tills jag en dag åkte till Halmstads sjukhus istället för Helsingborg, också med magsmärtor, där dem tog urinprov, och kände igenom magen ordentligt.

Jag fick åka hem, återigen med omeprazol.

Några dagar senare fick jag hem ett brev på posten från Halmstads sjukhus där jag visste att dem bara hade skrivit vad vi hade gått igenom och vilken medicin jag fick utskriven så jag brydde mig inte om att öppna kuvertet utan la det i min hylla.. några veckor senare hittade jag kuvertet igen och av någon konstig anledning fick jag för mig att jag skulle öppna det, började läsa......tills jag läst sista raden för 20:e gången "förresten, såg på urinstickan att du var gravid efter du hade åkt, tänkte att det kunde vara bra om du visste om det..."

NEEEEEEEEEEEEEEEEEEEJ!!!!!!!!!!!!!!! va fan, är ni dumma eller?

Ringde som en dåre och bara skrek i telefonen till min bästa kompis och mamma..

Hann inte tänka så mycket mer än att, ja det är ju bara för mig att ringa GYN och boka tid för abort, jag kan ju inte vara mer än i max 5 veckan i så fall, jag har ju haft mens precis somvanligt osv..

fick tid två dagar senare för vaginalt ultraljud och sedan då abort..

Lägger mig på britsen, pinsamt som fan är det ju att ligga där och sära på benen men jag låg bara och tänkte att "åhhh låt de gå fort... så jag kan få komma hem"

Och jag sa flera gånger att, jag vill inte veta någonting om den lilla ärtan där inne, varken millimeter eller vecka.. men då sa läkaren "Ehm duu, syster, du får gå och hämta ett vanligt ultraljud för barnet är för stort för att ses med vaginalt ultraljud..."

EHHH!!!!!!!!! mitt hjärta började dunka, jag började svettas, få panik och skriker rätt ut "Och vad fan är ditt problem" typiskt mej...

"mitt problem sa doktorn är att barnet är för stort så vi måste kolla med ett vanligt ultraljud.."

Okej tänkte jag, kanske är i 11-12 veckan då, fan då måste jag skrapas....

Väl med det vanliga ultraljudet på magen, säger doktorn, men gud TITTA Louise.. TITTA på din bäbis...

Vänder huvudet på skärmen och ser en sprattlande, stor bäbis med både huvud, ben, armar och allt som ligger och sparkar och är precis sådär normal som man är på ett ultraljud... WTF.................. fullkomligt chockad, fick inte fram ett ljud mer än "ehh okej, e de där mitt barn???"   ... typ käften retard, de fattar du väl....

Och doktorn öppnar käften igen "jaa du är ju inte i 16 veckan.... och den är förstor för att vara i 18 veckan.... du är i 20 veckan och har gått mer än halva tiden, så någon abort.... de blir mer komplicerat än så..."

Jag visste inte alls vad jag skulle svara, tycka eller tänka.. vilken chock, fick uträknat att mitt barn skulle komma till världen den 28 Augusti, alltså 4 månader senare, trodde jag ja...

På 4 månader skulle jag försöka vänja mig och ens förstå att jag skulle bli mamma igen, ensamstående dessutom.

Och hur fan skulle det gå till? Jag som var mitt uppe i allt kaos redan med mitt X och min dotter och jaa, precis allt.

Hur skulle jag kunna hinna med att vänja mig vid det?

Skulle jag vara helt ensam, helt ensam dygnet runt med en skrikande bäbis?

Jag som ville leva livet nu efter separationen, bara njuta av Nova, stallet, jobbet och mina vänner. Kärlek ville jag inte heller ha!

Och jag visste precis hur komplicerat det skulle bli att berätta detta för pappan, som påbörjat ny relation efter vår och jag visste att skulle jag "dra in honom" i detta, vilket jag blir tvungen till, så kommer hela relationen för min prinsessa att fördärvas, vilket den givetvis gjorde!

Nog om det..

2 veckor efter jag fått reda på detta så var jag med min kompis på IKEA och kände att jag började få "förvärkar" och dem ville inte sluta, fick ringa GYN och komma på kontroll, då visade sig att jag hade en infektion. Som jag då fick behandling för.

Det var ok ett par veckor när det sedan började i vecka 25 igen, kraftiga förvärkar så jag inte kunde sova på flera dagar och blödning.. fick åka på kontroller hos förlossningen och blev inlagd, massa prover, ultraljud och utredningar men dem kom inte fram till vart blödningen kom ifrån.. Fick vara sängliggande och bara precis flytta mig till toaletten. Fick tabletter och sedan avtog blödningen. Fick även kortison sprutor för att påskynda bäbisens utveckling av sina lungor i förebyggande syfte ifall han skulle komma tidigare.

Var hemma någon vecka innan blödningen återkom och det var bara att åka in igen, samma sak upprepades, sedan fick jag åka hem..

Sedan var det dags för glukosbelastningen hos BM i vecka 28, hade inte sovit på hela natten då jag hade haft så grymt ont, förvärkar (trodde jag) från helvetet.. sa ingenting till barnmorskan utan satt där och bet mig i läppen, tillslut stod jag inte ut mer, där satt 2 andra kvinnor där inne också så jag gick och knackade på hos Anna (min BM) och sa att jag hade värkar, fick lägga mig på britsen och hon gjorde en kontroll och sa att min livmodertapp var påverkad, hon ringde ambulansen och inom 20 minuter var jag inne på förlossningen.

Mina värkar stoppades med Bricanyl sprutor och jag mådde så sjukt dåligt av dem, fick dem flera ggr om dagen men värkarna slutade aldrig riktigt helt och hållet.

Jag var så arg och frustrerad över situationen, dessutom höll migg X på att driva mig till vansinne med att inte ta hand om Nova, "det är inte mitt problem på din vecka", "jag är bara pappa på mina veckor" osv osv, listan kan göras lång.. Vet inte hur många gånger om dagen jag låg där inne och grät och kände mig ensammast i världen, tacka gudarna för bästis & mamma

Kontroller med ultraljud osv fortsatte, dem kunde inte hitta varför jag hade värkar.

Och dem trodde att det snart skulle ge med sig, min livmodertapp var inte längre påverkad utan stängd och lång så en förlossning kunde OMÖJLIGT vara på gång sa dem.

Men jag fick ändå hälsa på, på Neonatal avdelningen..

Det bästa var ju att jag hade passerat vecka 28 och slapp åka till Lund ifall det skulle sätta igång.. men det hade ju läkarna varit stensäkra på, att jag skulle gå hela vägen även denna gången!

Sen på Lördagen var mamma och Nova inne och hälsade på, jag bet mig i läppen och ville inte berätta för mamma att jag hade värkar igen, kraftiga dessutom, för att inte göra henne orolig.

Dock hade hon förstått det..

Den dagen kom där äntligen in en läkare och satte ner foten och menade på att jag inte skulle behöva bli stoppad med Bricanyl sprutor längre, det är inte bra för kroppen och det finns ju antagligen en anledning till att min kropp gör som den gör, alltså prematura värkar..

Fick istället för att ligga sängliggande, upp och röra på mig lite lätt och leva på "somvanligt" inne på sjukhuset "så får vi se vad som händer", mamma sa direkt till mig att, så sa han för att dem ska provocera fram en förlossning, du kommer garanterat ha fött innan Måndag, joo ellerhur sa jag!!!

Men mamma sa att hon skulle ha mobilen igång hela dagen och natten och vara nära den ifall jag ringde..

Efter bara någon timme hade jag super kraftiga värkar, jag stod inte ut, ringde på klockan och bad om 1 sista bricanyl spruta vilket jag fick, den hjälpte inte ett smack..

Sköterskorna kom in och servade mig med vatten och blev oroliga över hur ont jag hade.. "så ont kan du ju inte ha"

" VA fan tror du, jag ligger här och ljuger eller?! jag kan för helvete knappt andas och det känns som om min f*tta håller på att gå av" .. hmm vi får nog ringa doktorn..

Doktorn kom och undersökte mig i sängen med ultraljud för att kolla livmodertappen och dessutom började jag blöda igen, jamen visst det var påväg att öppna sig..

Sååå, jag flyttades in till förlossningen där jag böna och bad om att få lustgas eller någon form utav smärtlindring eftersom jag knappt kunde andas "men kära du, du kan ju inte få lustgas, det här är ju ingen pågående förlossning"

"Nehe och vad fan är det här dåå?? jag har så grymt ont och jag är fan smärttålig"

Aja sa sköterskan och gav mig lite lätt lustgas..

Bad dem öka på den och dem fattade NOLL. Trodde att jag fejkade allt eller nåt!!

Klockan började närma sig kväll och jag släppte inte lustgasen för 5 sekunder, bad dem göra NÅGOT för att jag skulle slippa den fruktansvärda smärtan, det barnmorskan gjorde var att ge mig en Morfin spruta och sedan sömntabletter, men hon kom på att innan jag skulle få sömntabletterna var det ju bäst att iallafall göra en undersökning, det visade sig att jag minsann var öppen 3-4 centimeter och förlossnings arbetet var uppenbarligen i full gång..

Kunde inte tänka på annat än att bara andas och kvida i princip.. såg folk springa ut och in i rummet som yra höns, det ringde, flertalet läkare kom, Neonatal personal kom och pratade, kuvösen stod parkerad utanför och allt var bara helt KAOS!!

Fick ringt mamma som kom 40 minuter senare och då var jag helt plötsligt öppen 7 centimeter, 30 minuter senare kom ISAK i full fart, fostersäcken med vatten först och Isak efter..

Hade panik efteråt och kom in i någon chock, vågade inte titta på honom, sa till mamma flera gånger att han var död..

Han skrek inte och jag fick inte röra honom!

Tydligen andades han inte heller och Narkos blev nerkallad, 6 gröna gubbar och LILLE ISAK på 1500gram och 42 cm, född i vecka 29+2

Blod, nålar och diverse var det enda jag såg. Han rörde sig inte heller..

Tillslut kläckte äckel barnmorskan ur sig att "just det ja, jag gav visst mamma morfin innan han föddes"

Du gjorde vadå, ungefär........

Dem hämtade motgift och injicerade Isak med och VIPS så vaknade han till liv efter 1 minut och började andas själv.. min älskade lilla kille.

Då vågade jag äntligen slå en liten blick mot honom och han lades direkt i kuvösen och kördes iväg....

fortsättning följer.....

Jodå, bara jag & kidsen hemma! 

Robin är i Stockholm.. och kommer hem på Lördag,  som vi längtar! Dock har 

vi haft det mysigt och det är bra att sakna varandra :) 

Men man är numera van vid att vara två och hjälpas åt! 

Har man klarat hela neo tiden själv ska väl detta vara en baggis! 

:D 

Isak börjar bli så med nu, vill bara sitta upp,  busa, stoppa allt i munnen, jollra, skratta, hoppa mm. 

För mig är varje framsteg ett glädjerus trots att alla bäbisar gör likadant!  Från ett litet outvecklat foster som egentligen skulle gro i 3 månader till i magen till en rejäl bäbis med egen vilja! 

Jag väntade sååå länge på att få se ett leende,  första gången var när vi låg inlagda då Isak hade lunginflammation,  och jag skrek rätt ut av glädje till Robin att "SÅÅÅÅG DU??? HAN LOG ÅT MIG...." 

för mig var det helt fantastiskt!! 

Allt är så annorlunda med ett prematur fött barn, alla känslor, händelser,  oro och ångest ... 

Som dem flesta vet så väntar jag mitt tredje barn och jag har från typ första graviditets dagen mått skit! Legat pall i soffan och knappt orkat resa mig, mått illa av allt och i princip bara kunnat äta frukt och mackor! Det är otroligt frustrerande då min lilliplutt bara är bäbis och behöver all min tid och uppmärksamhet! Nova är så stor och förstående. Min älskade tjej!

Många gånger har jag velat bara rymma från allt men med postafen tabletter och åksjuk armband har det blivit bättre! 

Nu ska jag iväg på ett möte ang. Nova som jag tänkte berätta mer om ikväll!  

Det är lika jobbigt varenda gång! 

Hörs senare! 

Sååå, nu äntligen tog jag mig i kragen att öppna en blogg :)

Det har hänt och händer så mycket i mitt liv att man ibland inte vet hur man ska kunna sortera upp allting & därför kände jag att blogga är en bra grej för att skriva av sig!!

Kommer börja från och med imorgon om b.la Isaks födelse!

/Hörs.