Tror att de flesta som har barn också har ett jäkla väsen från ca 7-19 varenda eviga dag! 

Speciellt om man har barn som är väldigt rastlösa vilket jag har, framförallt både Nova och Isak.. 

De visar både mycket känslor, leka lugnt är inget alternativ, kanske om man har tur att Nova kan tänka sig att pyssla en stund på eftermiddagen eller en stund efter att hon fått springa av sig. 

Lek inomhus innebär halvt klättra på väggarna, springa rundor, hoppa på saker, bygga banor, hoppa hinder, ahh listan är oändlig. 

Därför fick min kära make ett ryck att sätta ner i princip ALLA deras leksaker på nedanvåningen i vardagsrummet så hela där nere är nu deras lekrum, med en madrass att hoppa på, projektor, leksaker och så vidare.. Dessutom har dem vår gamla soffa i sitt rum som dem kan hoppa i, och bygga banor med för att utföra sina olika konster! 

Ständigt måste man gorma om att "INGET LEK OCH SPRING på ovanvåningen" och man känner sig ibland som en häx-mamma där barnen inte får göra ett smack! Men, det blir ju rörigt överallt helatiden och jag som redan har svårt med struktur och ordning får nästan panik över att på två röda sekunder är där grejer precis ÖVERALLT.. 

Det räcker med min egen o-ordning med brödet i kylskåpet, smöret i brödskåpet, bilnyckeln i ett annat skåp och mina kläder oftast i en enda röra i garderoben eftersom jag när jag ska iväg kan riva ut halva utan att hitta ett enda plagg som jag vill ha, vilket även min kära dotter ärvt! 

Visst ja, jag skulle ju vika in dem där kläderna igen, kommer man på 3 dagar senare! 

Eller när underkläderna börjar sina att fan också, min tvätt i maskinen för 2 dagar sen, skulle jag hänga upp. Och så får man tvätta om och allt som oftast har det trillat bort i huvudet någonstans igen, en enda ond cirkel blir det! 

Och jag försöker, försöker, försöker få någon som helst struktur på allting, vilket kan hålla i en vecka ibland om allt annat verkligen går på räls i livet, vilket det sällan gör, sen är det bara att börja om på ny kula igen! 

Det gör mig också så förbannat frustrerad eftersom jag verkligen trivs och vill ha ordning, gärna pedantisk ordning men jag har inte kapaciteten att genomföra det någon längre period! Det kommer alltid andra saker ivägen som gör att min fokus ligger någon helt annan stans. 

Ibland kan jag få panik för att jag blir rädd att Robin ska tröttna på mig när jag är helt out of mind, som tur är, hjälper han mig att komma tillbaks till verkligheten och strukturera upp de mesta så att jag har något visst mönster att följa i vardagen! 

En dag för mig kan vara som en timme för andra det bara susar förbi. tjoff!!!!!! 

Därför är jag inte den gladaste mamman i stan när det kommer till mammaledighet det bringar bara mer jobb för mig, mitt liv blir mer kaotiskt och kaos artat, jag längtar så grymt mycket tills jag kan börja jobba igen och vardagen för mig blir mer strukturerad! När jag "vet" hur mina dagar kommer se ut, det blir lite som att följa ett schema med att vakna på morgonen, barnen till dagis/skola, gå till jobbet, hämta barn, komma hem o laga mat, rida, duscha och lägga barn! 

Då blir jag nästan som en helt annan person i min hjärna, den måste få utlopp för sin energi, typ!

En sak jag också har väldigt jobbigt för är förändringar av olika slag ifall Robin sagt till mig att han kommer hem klockan 17 och han mot förmodan skulle komma hem 18 eller ens 17.30 blir det genast kaos i mitt huvud igen, det är precis som om hela min värld rasar och mina "planer" som egentligen kanske inte ens finns mer än en tid på klockan, är som bortblåsta! Jag kan inte få lugn och få för mig något förrän han är hemma och "allt är i sin ordning" ..

Sen är den kvällen ganska upp och ner tills man ska sova!

Det har dock blivit bättre, i början var det katastrof, inte för att han inte får komma hem senare utan för att det är något jag "ställt in mig på" som inte blir som jag hade tänkt mig vilket skapar oro direkt hos mig. Jag blir stressad, rastlös, illa till mods och tycker bara allt är jobbigt. 

Många gånger blir jag så jävla arg och irriterad över att jag bara inte kan vara helt jävla normal som alla andra "verkar" vara. Varför ska jag inte kunna utföra enkla saker som en vardag?! Utan massa krusiduller?! 

Vara den där duktiga, strukturerade mamman med tvätten alltid vikt, huset städat tipp topp och allt i sin ordning? 

Näpp, den förmågan föddes tyvärr inte jag med och även det kan reta sönder mig, till många sömnlösa nätter! 

Och man får höra från nära och kära att man har dålig ordning, inte fixat det man ska, inte gjort allt som andra helt enkelt förväntar sig av en och som andra vill ha det, på sitt vis! 

Istället får man stämpeln att man är värdelös i princip, en lat jävel som inte gör ett skit. 

Jag avskyr när folk kommer hem till mig/oss oinbjudna, jag måste få förbereda mig på att någon ska komma innan det helt plötsligt knackar på dörren, det är bland det värsta jag vet! Inte för att dem kommer egentligen men för att jag inte hunnit förbereda mig på det. Det blir bara jobbigt och jag i princip bara önskar att dem lämnar fortare än dem knackade på dörren! 

Ringer man däremot innan så hinner jag bli state of mind. Tänk på det folk! 

Man slutar aldrig njuta av sina fantastiska familjemedlemmar på olika sätt och vis, min mormor är en sån ängel sänd från himeln för att förgylla hela hennes umgängeskrets med ljus och glädje! 

Det är inte bara att hon är världens smartaste, vackraste kvinna utan hon har också en sån fantastisk personlighet, så man vill bara vara i hennes närhet i princip dygnet runt! Är man det, mår man bra! 

Det finns ingen förutom min mamma som jag ser upp till lika mycket. Det är två kvinnor i mitt liv som är dem som har störst påverkan på mig och skulle det hända dem något skulle hela min värld rasa samman, jag vet ärligttalat inte alls hur jag skulle klara mig?! Vem skulle vara min vägvisare?! 

Det är tack vare dem att man överhuvudtaget ens lever idag vill jag lova. 

Ibland blir man irriterad på sig själv för att tiden bara springer iväg, man säger att man ska göra så mycket, hälsa på och umgås, käka middag tillsammans osv vilket vi i min familj faktiskt gör OFTA mer än 1gg i veckan! 

Dock har det blivit mer sällan nu det senaste för vi alla har haft fullt upp med vårt eget, dock håller vi alltid kontakt via telefonen iallafall.. annars blir saknaden oändlig! 

Ringde min älskade mormor idag och frågade om vi skulle grilla, hon hade inget planerat så vi packade in familjen och åkte till hennes underbara hus i Mellbystrand! 

Dit kommer man och bara ser henne, hennes leende och känner doften och lugnet av hennes fantastiska lilla hus som hon renoverat alldeles själv under sina år där! Där är så fint och man blir så stolt! 

Min mormor är nog en av de starkaste människorna mentalt i hela vida världen, hon har fixat allting själv i sitt liv iprincip förutom att sätta min mammi och moster till världen! 

Hon har en fete stor båt, fint hus, fin bil, chefs jobb, bra utbildning och ALLT! Hon har faktiskt ALLT.. 

Och allt har hon kämpat ihop själv. <3 min underbara älskade mormor <3 

Jag är glad att hon är min förebild och förhoppningsvis mina barns och mina syskons också! 

Hon har alltid varit bland det bästa jag vet och under min hemska tonårs tid när min mamma hade det som jobbigast räckte det med att hon nämde MORMOR, så visste man att OOOPPSSS!!!!!!!!!!!! Respekten fanns där! 

Gott grillat åt vi iallafall och Nova frågar "gammel-mormor, hur gammal är du?"

Mormor "65 år är jag"

Max "Oj vad du är stor då är du lika stor som pappa" 

hihi .. Underbara ungarna alltså! 

Även barnen älskar när man säger att vi ska åka till gammelmormor och dem vill heller aldrig åka därifrån! 

Vi är lyckligt lottade att hon finns i vårt liv och vi älskar henne OBESKRIVLIGT mycket! <3 

Min fantastiska mormor Birgitta <3 

Självklart är min största irritation över att vara gravid förtillfället, mina begränsningar! 

När huvudet vill mer än kroppen.. det skapar frustration samtidigt som man vet att det är under en period för att sedan återgå till det normala igen! 

Jag har ridit så länge jag bara har kunnat i denna graviditeten, fram tills för någon vecka sedan! Hade hoppats att jag kunnat rida hela vägen denna gången men det är omöjligt. 

Varenda gång efter ett ridpass, får jag sammandragningar from hell och jag ligger resten av den dagen så det var bara till att inse att det helt enkelt får vänta annars har vi x-antal veckor att spendera på Neonatalen vilket vi inte vill för den lilla bäbisens och övriga barns skull! 

Som tur är, har ju Robin fått upp intresset för hästar vilket ingen av oss någonsin kunde tro! 

Han var inte ett dugg intresserad i början när vi träffades och var skeptisk mot hästtjejer över lag men det ändrade sig rätt så fort! 

Köpte ny häst för ett par månader sedan en 7-åring efter Lord Alberth-Pentagon, som endast var riden 3-4 månader i streck! 

Jag visste redan från början när vi köpte henne att hon hade turbo motor och mycket energi, vilket jag älskar! Men i min situation som jag befinner mig i förtillfället var det inte alls någon höjdare! 

Jag kände att FAN, nu kommer hon säkert behöva stå fram tills bäbisen är ute och ännu mera jobb med henne väntar, men NIX, där stod Robin, redo för att bilda sig en karriär! 

& jag vill lova att jag var duktigt skeptisk, hur fan skulle han som aldrig har ridit kunna rida min unghäst som knappt själv vet varken ut eller in som dessutom ofta har fler fötter i luften än på marken?! 

Men han hade viljan, viljan att lyckas och det håller i sig fortfarande! Nu har han till och med börjat "hoppa in" henne, 85 cm och han har bara flugit av 4 ggr ;) 

Han börjar även hitta en god sits, bra balans och händerna börjar falla på plats! 

Kan tala om att jag är mäkta STOLT. 

Tråkigt nog lär jag inte få tillbaks den hästen nu, dem är liksom ett dreamteam typ! Och Robin har många mål tillsammans med hästen som ex. att prova terräng! 

Jag tror hon är som gjutet för det och även Robin faktiskt. 

Det är fantastiskt roligt att följa deras utveckling tillsammans från ett orutinerat team till att mer och mer förstå varandra och utvecklas tillsammans i deras egen takt! 

Som tur är står vi ju dessutom på bästa tänkbara ställe där kompetensen på ridning är högre än de flestas, hos Niklas Lindbäck och Charlotte Franzen som snällt hjälper till och dirigerar! 

Det kan inte bli bättre.. 

Nu är det dags att göra något av dagen, stall sysslor, ridning för övriga familjen och förhoppningsvis korvgrillning! 

Ha en Trevlig Påsk!

Jag är inget fan av kavat-skorna, jag tycker dem är fruktansvärt fula! 

Ser ut som mormors gamla skor hon har på ålderdoms hemmet (ursäkta).

Har vägrat ha dem till Nova när hon skulle få sina första skor och tänker totalvägra dem hela livet! 

Dem är garanterat av högsta kvalitet och skitbra passform till foten osv, men nopp! Inte mina kiddos. 

Dessutom kostar dem nya nästan 500 spänn, det lägger jag hellre på antingen två par skor eller ett par andra bra rejäla gympadojjor. 

Har letat ett bra tag efter skor till Isak, han rycker alltid av sig strumporna, vill gärna vara på marken när vi är ute och tossor funkar inte i varken stall eller ridhus. 

Hittade ett par jättefina gympadojjor till honom idag i strl 20, satt som en smäck, de är lätta och har en bra passform, från bagheera! Svarta med limegrön sula. 

Föll både mig och Robin i smaken för en gångsskull! 

När vi åkte från affären tänkte vi att äntligen kanske strumporna får vara på hela bilfärden och inte bli halvt uppätna och blöta av allt dreggel men ICKE! Humör som han har, vansinnig för att han fick skor på sig tog det inte mer än ett par ynka minuter innan både strumpor och skor var av på bägge fötterna! Tokig var han och skrek av ilska, haha. 

Precis samma humör som sin syster med en vilja av stål! Det är bra i många lägen men också väldigt jobbigt för oss föräldrar då det blir allt fler konflikter än nödvändigt. 

Dock var han helnöjd när vi sedan kom fram och han fick röra sig fritt krälandes på marken och prova gå när jag höll honom i händerna! Han vill helst gärna stå upp, inte sitta! 

Han ställer sig mot saker alltid och hatar att bara sitta still, det gjorde Nova också, hon tog sina första steg vid 8 månaders ålder och gick stadigt vid 9 månader! 

Kan inte förstå att Isak snart är 10 månader, korrigerad ålder (7månader), han blir snart 1 år och storebror! Min lilla mini pluttis! Det ska bli spännande att se dem två sista växa upp tillsammans när det är så tätt mellan dem, det lär bli galet tufft eftersom Isak inte kommer förstå varför en ny liten individ också behöver hans mamma och pappa! Jag tror dock när dem blir lite större att dem kommer ha roligt med varandra och få en speciell relation, nästan som tvillingar! Vi har inte riktigt bestämt hur vi vill göra med dagis till Isak, när han ska börja osv.. jag tror han mår bra av att få gå några dagar i veckan några timmar och få leka lite, dock lär det inte bli innan han är 18 månader som det ser ut nu! Jag lär också behöva lite vila mellan amningarna med den nya lilla bäbisen! 

<3 

Är definitivt inte något jag är, tyvärr, kanske?! 

Jag avskyr, med stora bokstäver att vara gravid. Det finns inte en enda sekund som jag njuter, jo EN ENDA och det är i det ögonblicket man får se sitt barn på ultraljud! Då kan jag tycka det är mysigt men allt annat tillhörande, BIG NO! 

Det är ärligttalat för mig den absolut jobbigaste, värsta tiden någonsin! 

"åh hur kan man inte njuta, det är ju underbart att vänta det lilla livet och alla sparkar osv osv" 

NEJ! Inte för mig.. Det irriterar mig något fruktansvärt! 

Man blir tjock, klumpig, det gör ont, man blir orörlig, man är trött helatiden, brösten gör ont, man svullnar, ja listan kan göras låååång!!!!! 

För att inte tala om förlossningen som de ordentliga präkt morsorna bara "älskar", den är ju så fantastiskt underbar, det är skönt att föda, ja u name it! 

EH?!! Verkligen.. tummen upp?! 

Det är en fruktansvärt olidlig smärta, det känns som om hela underlivet och nederdelen av ryggen ska gå sönder, dessa hemska värkar som man bara vill fly ifrån och ändå bara kommer dem mer och mer, starkare och starkare och man undrar vad tusan man gett sig in på, typ skjut mig snälla någon! 

Sen efteråt ska man behöva blöda oändligt och använda bindor i size med blöjor, tjena mormors trosorna ni är mina bästa vänner förtillfället i mitt nysexiga nyförlösta skede! Det känns som om man inte ens kan ha pansarbyxor på sig för att det ska synas att man har "blöja" på sig! 

Hela kroppen är ur balans, man är slapp i kroppen och skinnet bara hänger till en början! 

Och att få igång amningen är ju bara döden, man vill typ slita bort bröstvårtan av den eländiga smärta det medför och hormonerna får en till att bli en galen paranoid häxa som bölar bara någon säger "Tja, läget"? 

Så kommer vi till delen då man ska lära känna sin bebis, man kan ligga i timmar och bara titta på det underbara lilla liv man skapat, det är däremot något fantastiskt! 

Det är ju självklart det absolut finaste man kan få, en riktig guda gåva! 

Men för de betyder det inte att jag älskar bebistiden.. 

Det SKA man ju såklart göra, allt SKA ju vara så fantastiskt, underbart, lyckligt, rosa moln bla bla bla!!!! 

För mig är det mer "Så lilla bäbis, du är fantastiskt underbar OM du sover, äter som du ska, inte skriker nätterna igenom, sover någorlunda bra och ger mig liiiiiiite space till att bara vara Louise, så ska vi nog fixa det här också" 

typ.. 

Dock tycker jag att var ålder/månad har sin charm, men när dem börjar bli lite mer "med" så uppskattar jag mammalivet! 

Dessvärre är jag en människa som uppskattar ett lite friare liv där man kan vara i stallet, fixa allt man behöver UTAN en bäbis hängandes vid patten. 

Eller att man måste stressa och göra saker halvdant all the time för att bäbisen vill ha all din uppmärksamhet. 

Sen måste ju den här lilla bäbisen ha de allra senaste, kläder för tusentalskronor, gärna sånt som matchar med både mössa och strumpor, jag menar det ska ju ändå bara spys ner och bajsas ner så självklart ska den ha kläder dyrare än du handlat kläder till dig själv på 3 år! 

Den är ju absolut fullt mode medveten och bryr sig extremt om det! Skriker kanske mindre då?! 

Och det slutar inte för att barnet blir äldre utan dagis kläderna är fortfarande finare än din egen fingarderob. 

Själv är jag skapligt nöjd över mig själv om jag inte lyckats glömma både vantar, thermobyxor, regnkläder eller annat! "Nu fick Nova låna ett par thermobyxor idag för hon hade inga med sig"

OOooppssss!!!!!!!!!!!! Dumma mig... nu kommer präktmorsorna snacka om att jag inte har "råd" lever på socialen eller annat! Då jag faktiskt har en mammapenning som är högre än de flestas 7-16 löner trotsallt! Men de kan man ju inte tro eller ens tänka den tanken eftersom det finns ju ingen i hela världen som lägger det mesta på ett sparkonto för att leva lite bättre med tiden, kanske köpa den där fina gården, hästarna, resorna osv.. 

Näpp, vi köper upp lönen på helt onödiga grejer istället, varenda månad för att det ska se bra ut, utåt, för andra! 

Barnrummen är ofta den senaste inredningen, själva har vi bara det absolut nödvändigaste, dem är ju aldrig där inne ändå? 

Däremot är jag en mamma som umgås väldigt mycket med mina barn, dygnet runt faktiskt! Dem är involverade i hela mitt liv. Dem är alltid runt omkring mig, vi pratar extremt mycket, dem är involverade i hela vardagen förutom tiden dem är på dagis! 

Jag är nog en väldig lekmamma, vilket man inte kan tro men ibland känner man sig som en barnslig tönt när man håller på haha! Vi hittar alltid på väldigt mycket saker och dem gillar att utvecklas precis lika mkt som jag tycker om när dem utvecklas så de blir ofta en perfekt kombo! Dessutom tycker jag om att lära ut! 

Kanske ett lite flummigt inlägg av alla oändliga tankar som rör sig i mitt huvud allt som oftast, och jag hade kunnat skriva så mycket mer men min son tycker att hans mamma är världens tråkigaste förtillfället så får bli Isak bus nu! 

Och en sak till, från första stund mina barn föds, älskar jag dem obeskrivligt mycket, det är det absolut bästa som någonsin hänt/kommer hända mig! Skulle dö för dem vilken sekund som helst <3 

Louise, för hundan, hur kan du glömma att det är Påsk?! Att barnen ska ha påskfest på dagis, att dem ska vara utklädda och man ska måla ägg, påskpyssla, plocka ris, sätta fjädrar här och där, plantera påskliljor, u name it! Det är sånt föräldrar gör, vet du väl .. 

För barnens skull! 

Jaaaaaaa, men givetvis vet jag ju det, det försvinner bara lite på vägen, dagarna för mig är liksom ganska så trånga trots det egentligen finns utrymme för hur mycket som helst. 

Eller ja, iallafall skulle man ju kunna ta sig en tur till affären för lite inhandling av diverse påskrateraljer, men "jaa jag ska, jag ska göra det på Tisdag", och Tisdagen gick och sen helt plötsligt har Fredag kommit och man undrar vad tusan man håller på med? I mitt huvud har jag gjort och har huuuur mycket som helst men i själva verket har det inte hänt ett skit mer än dagliga rutiner och knappt det. Tankarna är liksom på andra håll och kanter och klockan bara tickar! 

jag skulle även gjort de o de o de o de o de, jag skulle ringt den o den och ja, listan kan göras lång?!

Folk får ofta för sig att man är oansvarig, men tro mej, det handlar inte om det, jag försöker, försöker göra så gott jag kan för att få ihop en någorlunda normal vardag för både mig själv och barnen! Både jag & Nova är otroligt rutinbaserade och drar man på en rutin är hela dagen, om man har otur, hela veckan förstörd! 

Vi fungerar helt enkelt inte om vi inte har ett schema att gå efter, därför är det extra svårt för mig när jag är ledig. Jag har svårt att få ihop dagen till något bra, går jag till jobbet mån-fre fungerar allt som bäst! 

Som tur är har vi världens bästa stöttepelare, min fantastiska make <3

Han styr upp vardagen så den blir så fungerande som möjligt, påminner oss, strukturerar och har tålamod. Det kommer jag aldrig kunna tacka honom nog för. 

Det har tagit tid att få de rutiner vi har nu, att få bukt med något så enkelt som vardagen, som förövrigt inte är så enkel för alla. Men, vi är där nu trots en hel del brister fortfarande! 

Älskar honon något oändligt <3 

Jag måste helatiden ha fokus, fokus på något som får mig att skingra och forma mina tankar, orutin gör både mig och Nova, förvirrade, otrygga, rastlösa, sura mm. 

Just nu, ligger all min fokus på barnen och kommande barn, det är där mina funderingar hamnar mest! 

Dock är en HÖGSTA prio för mig just nu att skaffa en whiteboard tavla där jag eller Robin ska skriva upp vecka för vecka vad som gäller, med allt från handling till läkarbesök, det är inget jag kan ha i huvudet och en kalender har jag kanske max 1 vecka sen glömmer jag bort att den ens blev köpt ;D 

Jag har missat och missar fortfarande så otroligt mycket viktiga saker i livet, tyvärr inte med mening.. 

Det är svårt för mig att förklara för mina vänner som jämt och ständigt blir irriterade över att jag inte svarar, glömmer ses, glömmer tider osv osv! Vilket i sin tur ger mig oro, då jag vet att jag gjort fel men inte kunde hjälpa det! Då blir jag också så otroligt besviken över mig själv och en hel dag kan vara deprimerande! 

Som tur är, har de flesta nuförtiden full förståelse!! 

Idag SKA jag mäta livmodertappen kl.15 inne på förlossningen för att se så den inte är mer påverkad, så det är där min fokus ligger för dagen, att inte glömma tiden! 

Om vi hinner, blir det faktiskt inhandling av påskpyssel!

Det är alltid enkelt för människor som inte lever ditt liv att tala om för dig precis hur du eller hur du och din familj ska leva! Vilket ofta är sånt som aldrig stämmer och som aldrig hade funkat för just "oss"! 

Vem mer än ni lever ert liv varje dag 24/7? Ingen.

Det är helt okej att ge tips för att man vill dela med sig av sina egna erfarenheter, men tillrättavisning för egen vinning går definitivt inte hem hos mig iallafall.. 

Att tycka, är en sak, därför alla har inte samma uppfattning som "du". Ofta tycker man olika saker om diverse människor p.ga ovetskap! Det är enkelt att dra slutsatser, slutsatser som man själv kommer på och sedan tro på sin egen sanning, det blir enklast så eftersom man själv vet ju alltid bäst! Eller?! 

Det finns många runt omkring mig, som själva har barn, som knappt kanske känner mig eller annat, som tycker att jag ska vara världens lyckligaste som har Nova boende hos mig alltid, 24/7, då är hon ju hos mig alltid.. hur kan något vara fel då? Visst hon träffar inte sin pappa men du får ju njuta av henne alltid.. 

bullshit... 

Det är ärligttalat det mest egotrippade en människa bara kan kläcka av sig! 

Det är väl givet att JAG är lycklig över att ha henne boende hos mig, MEN, en del av henne saknas, det vet jag! 

Hon har hunnit bilda en relation med sin pappa från hon föddes till hon var fyllda 4 år, sen försvann den relationen, plötsligt, helt ovetande från henne om varför.. 

Hon har inte en "kompis-relation" med sin pappa som sedan försvann för att de var ovänner, hon växte upp och fick en relation till honom som dotter! Det sitter kvar och kommer sitta kvar i resten av livet. 

Det kan dock bli svårt att förvara något fint när man inte ses, det är liksom precis som om man "får börja om från början", inte helt och hållet men just för förtroendet. 

Det tar tid att bygga tillit till någon, speciellt om man blivit sviken eller har svikit. 

Det är därför just relationer är viktiga för oss människor, finns det ingen relation, finns det ingenting mellan olika parter! 

Man hinner bilda många relationer under livets gång, en del mer värdefulla än andra. 

Vad jag vill komma fram till av detta inlägg är att dra paraleller mellan dessa två, just relationer och slutsatser, mycket handlar om förtroende och tillit till andra människor! Finns det inte, finns heller ingen god relation! 

Det är alltid enkelt för människor som inte lever ditt liv att tala om för dig precis hur du eller hur du och din familj ska leva! Vilket ofta är sånt som aldrig stämmer och som aldrig hade funkat för just "oss"! 

Vem mer än ni lever ert liv varje dag 24/7? Ingen.

Det är helt okej att ge tips för att man vill dela med sig av sina egna erfarenheter, men tillrättavisning för egen vinning går definitivt inte hem hos mig iallafall.. 

Att tycka, är en sak, därför alla har inte samma uppfattning som "du". Ofta tycker man olika saker om diverse människor p.ga ovetskap! Det är enkelt att dra slutsatser, slutsatser som man själv kommer på och sedan tro på sin egen sanning, det blir enklast så eftersom man själv vet ju alltid bäst! Eller?! 

Det finns många runt omkring mig, som själva har barn, som knappt kanske känner mig eller annat, som tycker att jag ska vara världens lyckligaste som har Nova boende hos mig alltid, 24/7, då är hon ju hos mig alltid.. hur kan något vara fel då? Visst hon träffar inte sin pappa men du får ju njuta av henne alltid.. 

bullshit... 

Det är ärligttalat det mest egotrippade en människa bara kan kläcka av sig! 

Det är väl givet att JAG är lycklig över att ha henne boende hos mig, MEN, en del av henne saknas, det vet jag! 

Hon har hunnit bilda en relation med sin pappa från hon föddes till hon var fyllda 4 år, sen försvann den relationen, plötsligt, helt ovetande från henne om varför.. 

Hon har inte en "kompis-relation" med sin pappa som sedan försvann för att de var ovänner, hon växte upp och fick en relation till honom som dotter! Det sitter kvar och kommer sitta kvar i resten av livet. 

Det kan dock bli svårt att förvara något fint när man inte ses, det är liksom precis som om man "får börja om från början", inte helt och hållet men just för förtroendet. 

Det tar tid att bygga tillit till någon, speciellt om man blivit sviken eller har svikit. 

Det är därför just relationer är viktiga för oss människor, finns det ingen relation, finns det ingenting mellan olika parter! 

Man hinner bilda många relationer under livets gång, en del mer värdefulla än andra. 

Vad jag vill komma fram till av detta inlägg är att dra paraleller mellan dessa två, just relationer och slutsatser, mycket handlar om förtroende och tillit till andra människor! Finns det inte, finns heller ingen god relation!